En nation som vägrar dö – Del 4: Inte ett tv-spel, och varför Pahlavi inte kan ignoreras

Donald Trump har under de här veckorna kommit med utspel och varningar – ibland kraftfulla, ibland motsägelsefulla – om att USA skulle agera om islamiska republiken börjar verkställa massavrättningar. Och som alltid i vår tid skapar orden vågor: hopp, vrede, misstänksamhet – ibland på samma dygn.

Jag är ingen politiker. Jag har svårt för att agera som dem. Men jag förstår ändå, ibland, att det kan finnas mer bakom kulisserna än det vi ser och bedömer utifrån våra känslor.

Under de senaste dagarna har många iranier svävat mellan att se Trump som räddaren och att frukta att han blir ännu en förrädare – som Obama upplevdes, när folket ropade: antingen är du med oss eller med dem. Vi har blivit svikna så många gånger att vi nästan väntar oss nästa kniv. Och när Trump utfärdar ultimatum och regimen svarar med ännu blodigare våld är det som att de vill psyka folket: se, ingen kommer. Ni är ensamma. Nu kommer vi efter er.

Men att “göra något” i Iran är inte som i ett tv-spel.

Det räcker att titta på hur moderna konflikter fungerar för att förstå att ett krig inte automatiskt betyder befrielse. En fanatisk ideologisk makt kan överleva i ruiner, i tunnlar, i underjordiska strukturer, så länge den har vapen och ett barbariskt våldskapital. Ali Khamenei skulle inte nödvändigtvis bry sig om att landet bombas sönder, så länge han och hans maskineri kan fortsätta hålla folket som gisslan. Det är den sorts cynism vi har att göra med.

Därför är det inte bomber som iranier i första hand ropar efter. Det vi ropar efter är verkligt stöd som träffar rätt: inte symbolik. Inte pressmeddelanden. Utan handling som slår mot dem som driver terrorn.

Om omvärlden menar allvar finns det namn. Det finns ansvar. Från Ali Khamenei till Ahmadreza Radan, från Gholamhossein Mohseni Ejei till Ali Shamkhani – och vidare uppåt i den struktur som håller ihop domstolarna, säkerhetsapparaten och IRGC:s våldsmaskin. Det är där den islamiska republikens nervsystem sitter. Det är där trycket måste hamna om ord ska betyda något.

Och samtidigt måste vi våga se en annan verklighet: den politiska framtidsbilden.

Reza Pahlavis senaste videobudskap på engelska till omvärlden var, för mig och säkert miljoner andra, inte bara “ännu en video”. Det var en påminnelse om att det faktiskt finns ett Iran efter islamiska republiken – ett Iran med plan, vänskap till sina grannar, nya möjligheter, stabilitet, återuppbyggnad och en väg mot ett fritt val. Han har återigen varit tydlig: han söker inte makt, han söker en övergång till demokrati, och att det är folket som avgör. Och han har sagt att han är redo att återvända hem så snart omständigheterna tillåter, för att vara hos folket – inte över dem.

Här kommer en punkt som svenska medier borde klara av, om de tar sin egen roll på allvar: varför ser vi aldrig en lång, utförlig, utmanande intervju med prinsen i svensk press eller public service?

Ställ alla obekväma frågor ni vill. Syn honom. Pressa honom. Låt honom svara. Det är så journalistik fungerar.

Och låt mig samtidigt påminna om något som vissa verkar glömma, både i väst och i vissa maktkorridorer: det iranska folket är inte grönsaker. Det här är inte ett folk som har överlevt kulor och tortyr för att sedan låta sin revolution kapas av en importerad sektledare i turkos huvudduk eller PR-produkter som har andra planer än Irans frihet, för nationens välmående, territoriella integritet och välstånd.

För några smärtsamma sekunder kan man leka med den absurda tanken: om världens makthavare skulle försöka “plantera” en sektledare – i slöja även om den är färgglad - i Teheran och kalla det lösningen – tror någon på allvar att ett folk som ställt sig mot Khameneis krigskulor och barbarer skulle låta den personen ens lämna flygplatsen? Att de skulle stå där och applådera medan deras framtid stjäls en gång till?

Det är just därför det är så viktigt att världen börjar lyssna på vad iranier faktiskt säger – och att svenska medier börjar göra det de påstår sig göra: granska verkligheten, inte bara återge en bekväm berättelse.

Jag har ingen redaktion, inte heller resurser mer än mig själv och mina ord men också mina handlingar. Och medan jag gör klart den här artikelserien händer något som i sig säger mer än tusen analyser.

Reza Pahlavi har just avslutat en viktig presskonferens i Washington D.C. om den pågående situationen i Iran: de massiva protesterna, regimens brutala nedtryckning – och hans vision för en demokratisk övergång. Frågorna kom både från stora och mindre medier. Tonen var stundtals aggressiv: om hans agenda, om makt, om han “egentligen” är en ny Khomeini som först säger en sak och sedan gör en annan.

Han svarade utan att darra. Lugn, saklig, demokratisk. På engelska, franska och persiska. Med en självklarhet som inte går att spela upp – den kommer av ansvar, förberedelse och en inre kompass. Och när tiden inte räckte hänvisade han till sitt team, till fortsatt arbete, till processer som kräver fler än en människa. Det var inte en monolog. Det var ledarskap.

Jag ska vara ärlig: fram till i dag var han för mig ofta “kronprinsen”, sonen till Shahen och drottning Farah, en historisk figur som burit ett arv. Någon som jag blivit gråhårig med, brukar jag säga. Men i dag såg jag något mycket mer. I dag såg jag Reza Pahlavi som en ledare – inte för att ta Iran åt sig, utan för att leda Iran ut ur mörkret och in i en övergång där folket bestämmer.

Och jag kan inte låta bli att tänka på vilket slöseri det är att Sverige – med sina resurser, sina redaktioner, sina korrespondenter – fortfarande ofta behandlar Iran som en fotnot. Med kommentarer som ibland låter mer hånfulla än nyfikna, mer självsäkra än kunniga. Jag beklagar detta djup, inte för oss iraniers skull utan för Sveriges.

I dag är det den 16 januari 2026. Och jag inser något jag önskar att jag inte hade behövt inse än en gång: kompetens väcker fientlighet, avund och motarbete – särskilt när den hotar invanda narrativ.

Men här är det som betyder något, och det är där jag vill lämna dig som läser:

Som Reza Pahlavi sa i dag: om omvärlden står med oss är det välkommet, det hjälper – och det kan rädda liv. Men om den inte gör det, kommer iranierna fortsätta ändå. Vi kommer fortsätta kampen för Iran. Och vi kommer att lyckas. Det tar bara längre tid.

För dig som vill bilda dig en egen uppfattning – se presskonferensen själv.
När så mycket filtreras bort i svensk rapportering är det ibland enklast att gå till källan. Reza Pahlavis presskonferens i Washington D.C. sändes öppet, med frågor från både stora och mindre medier. Titta själv, lyssna själv, bedöm själv.

→ Se presskonferensen här (National Press Club / YouTube)