När godhet blir ett hot

När godhet blir ett hot

— en personlig reflektion

Skriven av Mojdeh Zandieh
2025-12-24

Det vore en ren lögn att påstå att jag någonsin trott på Jesus på ett religiöst sätt. För mig har han haft en symbolisk betydelse – en gestalt av godhet i en tid av ondskans herravälde, givmild när girighet gjordes till dygd, förlåtande när grymhet upphöjdes till kompetens. En människa som såg bortom horisonten när de flesta knappt såg längre än näsans avstånd till ögonen.

Ja, han var allt det som de flesta varken kunde eller ens ville vara. Allt som historien berättar om honom beskriver en människa som varken då – eller nu – är särskilt åtråvärd i en cynisk värld där Judas är fler än Maria Magdalena, Petrus och Johannes tillsammans.

Under mina fem decennier i livet har jag lärt mig att godhet och omsorg om sin nästa är en tung börda. Inte främst för den som bär den – utan för omgivningen. För dem som tvingas spegla sig i den. För dem som hellre vill slippa se.

En personlighet som Jesus – utan maktbegär, utan jakt på kändisskap – men med en karisma som inte går att fabricera, upplevs som farlig. Ett hot mot dem som lever på att utge sig för att vara ”de goda”, men i själva verket driver en affär som säljer illusioner.

En Jesugestalt behöver inga regnbågens alla färger, inga oändliga adjektiv och inga hittepå-värdegrunder. För när det falska kommer för nära det äkta, då avslöjas lögnerna. Då lyser tomheten igenom.

Kanske är det därför vi talar allt mindre om Jesus egenskaper som symbol. Kanske är det därför kyrkan, under sin storhetstid, själv bidrog till att förstöra legenden om honom genom vidskepelse, makthunger och vidrigheter. Kanske förklarar det varför just dessa egenskaper medvetet har fasats ut – och ersatts av något helt annat: en makt som liknar ondskan själv, men som målas upp som god och kräver underkastelse.

Världen vill egentligen inte ha äkta godhet. Varken i realtid eller som symbol. Det finns varken intresse, tålamod eller plats för den.

Vi formas i en allt trängre värld där vi matas med en självbild som inte existerar. Vi låtsas att vi aldrig varit så öppensinnade som nu. Vi låtsas att vi står på ”rätt sida av historien”, trots att ordet rätt har förlorat all innebörd. För rätt har i praktiken kommit att betyda RÄTT FÖR MIG och reducerats till något oerhört förvirrande att ens försöka förstå. Det står för det som är bekvämt, det som inte skapar turbulens, det som inte kräver något pris.

När jag kastar en 360-graders blick över världen blir jag ständigt påmind om samma sak: de flesta står och tittar på när godhet straffas. Äkthet leder sällan till belöning. De som faktiskt kan – och vill – göra skillnad bär ofta på ett straff lika tungt som det kors Jesus bar. Inte ett kors av tro, utan ett kors av andras likgiltighet och tystnad.

Det är en smärtsam färd, där mänsklighetens girighet och falskhet läggs på ryggen tills den som bär den till slut går under – ofta i den eviga, naiva förhoppningen att godhetens ljus en dag ska nå fler sinnen och hjärtan.

Men även martyrerna kapas. Deras berättelser tas över av samma krafter som en gång bidrog till deras fall. Och inte ens det varar för evigt. För tiderna vänder igen, och till slut tillåts inte ens minnet av kampen mellan godhet och ondska att leva vidare. Figuren bleknar, steg för steg, tills den försvinner mitt på den stora vägen.

Jag minns inte Sverige som ett särskilt kristet samhälle när jag kom hit på 80-talet. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte upplevde mer av Jesus anda då – än i dag, reducerad till att fler tvingas undvika att säga God jul eller Merry Christmas och i stället ersätta det med God helg eller Happy Holidays.

Jag vet inte. Kanske är det först den dag vi hotas med att inte längre få se Kalle Anka och hans vänner som vi faktiskt reagerar. Eller så är även det bara ännu en naiv önskedröm.

God jul, kära vänner – och alla som läser.