Mer än en tavla

I ett par dagar har jag velat skriva om en kväll som stannat kvar hos mig – som ett kapitel jag inte vill ska gå förlorat. Men tiden rusar iväg, och livet just nu bjuder på några extra utmaningar, utöver det normala för oss exiliranier i Sverige.

Lördag den 18 april 2026 hade Bijan och jag nöjet att vara bjudna till artisten Zsa Zsas konstutställning.

Zsa Zsa är en härlig, idérik, beslutsam och helt fantastisk person – en Stockholm-iranier, som hon själv beskriver sig. En ny vän som jag önskar att jag hade fått lära känna mycket tidigare, i min ganska begränsade iranska vänskapskrets här i Sverige. Jag tror att vi – generationen mellan himmel och jord – förstår varandra på ett helt annat sätt.

Stockholm-iranier & konstnär Zsa Zsa berättar om utställningen.

För många låter det säkert konstigt, men min första upplevelse av att känna mig faderlös var just där och då. Jag var bara ett barn, men för mig var Pahlavi allt jag förknippade med trygghet utanför hemmet, och Khomeini allt det hemska som hade tagit ifrån mig – och folket runtomkring mig – det som var bra och glatt. Det var som att Shahen var mitt hopp om att Iran skulle bli som det varit bara några månader tidigare – med vår Shahbanou Farah, som jag såg upp till så mycket. Inte för att hon var vacker och stilig, utan för att hon för mig representerade allt det bästa med Iran. Hon var glädje, hopp och en förebild för mig att en dag bli en vuxen iransk kvinna.

Min värld rasade. Jag var både rädd och maktlös inför det nya. Plötsligt fick jag inte längre vara jag. Ingen iranier fick längre vara den hon eller han var.

Lördagens utställning blev en upplevelse som kommer att ha ett eget kapitel i mitt liv. Ett kapitel som knyter samman nuet med mina barndomskänslor för Shahen av Iran och hans familj, sorgen när han lämnade Iran, och den extra smärtan när han dog i exil den 27 juli 1980 – på min födelsedag. Jag minns fortfarande hur mitt skratt förvandlades till tårar när Radio Israels persiska sändning berättade nyheten. Jag hör fortfarande programledarens röst, signalstörningarna och exakt var jag stod – mellan hallen och köket – efter att ha sprungit in från fotbollsmatchen på gränden i halvleken för att hämta vatten. Då bodde jag fortfarande i Iran.

Shahens begravningsceremoni i Egypten – ett farväl i exil.

Utöver mina egna vaga barndomsminnen började jag undersöka på allvar. Jag frågade äldre iranier, läste böcker och såg om och om igen intervjuer med Shahen. Jag lusläste hans sista bok Answer to History och började förstå hans tankesätt och de stora visioner han hade för Iran. Ju mer jag lärde mig, desto mer ont gjorde det i själen. Sveket från alla håll. Hur Iran blev ett experiment för världens makthavare i symbios med nyttiga idioter och akademiker som var mer besatta av sina egna egon än av landets chanser att fortsätta växa och reformeras.

För några år sedan, efter ännu en attack från kvarlevorna av 1979 – som fortfarande försvarar sin misslyckade revolution och vägrar be om förlåtelse – bestämde jag mig för att göra något konkret för att ge ett annat perspektiv. Som iransk kvinna med just min bakgrund spelade jag in Shahens sista bok med min egen röst och på persiska. Det blev mitt sätt att visa respekt och tacksamhet för mannen – och hans far, Reza Shah – som lyfte Iran från Qajar-dynastins förfall till ett modernt land vid slutet av 1970-talet.

Inspelningen blev en stor utmaning som överraskade mig. Trots åratal av erfarenhet hör man tydligt hur snuvig jag låter, eftersom jag aldrig lyckades hålla tillbaka tårarna när jag läste upp Shahens sista rader – hans bön för iranierna och för Iran. Många gånger brast jag i gråt och fick ta om samma paragraf gång på gång. Jag försökte vara professionell och neutral, men efter veckor av arbete var det omöjligt att inte påverkas djupt av hans sista vittnesmål om Pahlavi-dynastin, världspolitiken, mediernas roll och de dolda agendorna.

Jag skämdes. Jag äcklades av den grymma värld som – i ögonen på miljarder människor – skapat ett monster. Jag skämdes för att jag tidigare inte tagit mig mödan att läsa på mer och, öppet och med rak rygg, informera om att det finns en annan version. En version som också är dokumenterad, men som medierna inte velat prata om.

Idag, efter iraniernas uppresning från slutet av december 2025 – ”Revolutionen av lejon och sol” – med slagord om frihet och prins Reza Pahlavi som nationell ledare, och efter massakern den 8–9 januari 2026, förstår förhoppningsvis fler och fler att en revolution inte sker så enkelt om världsmakterna inte är med på noterna. Det går inte ens att bomba bort en regim så hemsk och omänsklig som den islamiska republiken om de som styr globalt motarbetar det vanliga folkets vilja. Folket betyder i praktiken ingenting – Hormuzsundet, Persiska viken och Irans tillgångar är det som väger tyngst.

Till vänster: Våldet under den så kallade revolutionen 1979 – en kvinna anklagas och attackeras. Till höger: Khomeini hälsar sina anhängare.

För dem som klassar sig som akademiker och ofta förvränger bilden av vår historia med sina ideologiska filter betyder mina ord ingenting. De avfärdar det jag delar som ”barnsliga känslor”, ”icke-akademiska fantasier” och så vidare. Märkligt nog räknas vi och våra egenupplevda erfarenheter ingenstans där de egentligen borde forska och försöka förstå varför världen och saker och ting är som de är.

Men det finns ett gammalt persiskt ordspråk: ”Vill du höra sanningen, fråga ett barn.” Därför väljer jag hellre att lyssna på den sexåriga Mojdeh – och de bortglömda barnen från tumultet efter 1979.

Åren gick och jag hamnade långt hemifrån, med drömmen om att en dag se Iran bli ett normalt land igen. Under mina många år här förstod jag med tiden att de flesta svenskar i samma åldersgrupp som de iranska revolutionärerna från 1979 delade en liknande mörk uppfattning och spred nästan exakt samma propaganda om Shahen och Pahlavi-dynastin. Men detta gällde inte de äldre som jag mötte – till exempel far- och morföräldrarna till mina svenska kompisar. När jag pratade med dem kände jag igen mitt Iran, och jag älskade att prata med dem.

Några hade till och med turistat i Iran, eller hade vänner som gjort det och ibland tog de fram gamla tidningar som påminde mig om det Iran jag kände igen.

Shahen av Iran (på den tiden ofta kallat Persien) och drottning Farah spelar basket, 1960. Ett reportage ur tidningen Se som fångar en varm och lekfull sida av kungaparet.

Men tillbaka till utställningen.

Zsa Zsas utställning var inte bara ett kulturevenemang. Efter månader av psykisk plåga och utsatthet gav den oss stockholmsiranier en chans att träffas någon annanstans än på demonstrationer. Vi fick en liten lucka i tiden där gamla vänner möttes, pratade, fick tårar i ögonen, – och framför allt skrattade lite igen.

I nedervåningen av restaurangen Cup-de-ta drogs jag som en magnet till tre fenomenala porträtt av Shahen av Iran. Där stod jag framför de ögon som för mig alltid signalerar trygghet, ansvar, förväntan och en faderlig blick. Mannen som jag kommer att värna minnet av. Inte Savak, inte tortyr, inte ”kuppen 1953” – utan iraniern som världen valde att misskreditera och måla om till något annat än den han egentligen var.

Nu stod jag framför en målning skapad av en västerländsk, svensk konstnär, som själv – och utan påverkan – skapat konst av den misskrediterade mannen som för alltid är Shah, oavsett språk.

Zsa Zsa presenterade den svenske konstnären Jonas Hessman, som själv var på plats. En trevlig och jordnära man som hade skapat något nytt av ett porträtt jag sett hundratals gånger tidigare.

Jag vet att jag ofta kategoriseras som en känslomänniska – och det skäms jag inte för. Det är en styrka. Den här gången grep konsten tag i mig på ett sätt jag inte kan förklara rationellt. Hjärtat tyckte om det jag låste blicken vid. Det fanns detaljer där som jag behövde tid för att upptäcka.

Konstnären berättade att man kunde köpa en lott och att en av de tre tavlorna skulle lottas ut senare på kvällen.

”Jag har aldrig vunnit något i hela mitt liv, förutom i kärleken – där jag fick min fina man där borta”, sa jag.

Ändå köpte jag en lott och önskade innerligt att jag hade råd att köpa tavlan direkt.

Bilder från uppresningen i Iran vintern 2025–2026 – och från dagarna efter massakern den 8–9 januari. #DigitalBlackout

På bilderna: Bijan Salehi, Nima, Mersedeh Haghgou, Zsa Zsa och jag (Mojdeh).

Vi åkte hem efter någon timme. Jag låg vaken och funderade: Är jag en besatt fanatiker som har skapat ett helgon i mitt huvud? Har jag blivit en anhängare – en ”Shahollahi”? (Ett begrepp som används av anti-pahlavister om alla som har något positivt att säga om Pahlavi-dynastin, i jämförelse med ”Hizbollahis”, de fanatiska anhängarna till Khomeini och Khamenei.)

Nej. Jag känner mig själv. Jag är inte byggd så. Det finns saker jag önskar att Shahen hade gjort annorlunda, och jag har både kritik och synpunkter – men ingen kan vrida tillbaka tiden.

Samtidigt försöker jag vara realistisk och rättvis. Ingen är perfekt. Shahen levde i 60 år och lämnade Iran vid 58. Jag är själv 51 nu och inser att jag bara är några år yngre än han var då – när han i rask takt, tillsammans med kompetenta iranier, försökte driva ett land framåt och nå nya höjder. Han hann göra mycket, enligt mig åstadkom Pahlavi ett mirakel, men visst kan man i efterhand – år 2026 – komma med invändningar, utan att fullt förstå hur komplex situationen var då.

Han flydde inte – han lämnade. Ryktena om astronomiska summor han skulle ha tagit med sig har aldrig kunnat bevisas – inte ens av regimen själv. Samtidigt har vi i 47 år sett hur Iran plundrats av dem som kallade honom ”korrupt”.

Klockan hade blivit 00:18. Jag låg vaken och tänkte på något som två iranska besökare hade sagt till mig under utställningen. De tackade mig varmt för bland annat boken jag läst in och menade att jag borde få ett ordentligt erkännande för allt jag gör. Själv tycker jag inte att jag gör något särskilt – det är snarare jag som är tacksam för att någon orkar läsa mina texter och följa de små steg jag försöker ta för att lyfta ett annat perspektiv på Iran och iranier.

Telefonen ringde. Vanligtvis betyder samtal efter midnatt dåliga nyheter. När jag hörde signalen kändes magen som en virvlande torktumlare.

Men den här gången var det konstnären Jonas Hessman som berättade att jag hade vunnit tavlan i utlottningen.

Jag blev överlycklig och djupt rörd. Jag har aldrig väntat mig belöning eller erkännande, men den här gången vill jag ta det som ett tecken: att telefonen ibland kan ringa med goda nyheter. Att det kan bli så – även för Iran. Att vi en dag snart kommer att vakna till nyheten att ondskans regim har fallit.

Bijan hämtade tavlan dagen efter.

För flera år sedan, när vi tapetserade om vardagsrummet, satte vi en spik på en vägg där inga tavlor passade. Jag sa: Den tavla som ska hänga här kommer att hitta hit. Och det gjorde den.

Nu möter jag varje dag, när jag kommer ner för trappan, den där blicken i den gråsvartvita kompositionen med inslag av guld. I den ser jag livets berg- och dalbanor och påminns om att så länge mina landsmän är fångar i ondskans regim har vi ett ansvar att inte titta bort. För deras skull måste vi orka – och lämna över stafettpinnen till dem som kommer efter oss.

Jag har redan lovat en alldeles speciell tioåring – som frågade: ”Mojdeh, kan jag få den här tavlan efter dig?” – att hon ska få ärva den en dag. Hon vet inte ens vem han är.

Jag hoppas att hon en dag, som svensk-iranier, själv vill ta sig tid att läsa, undersöka och forma sin egen uppfattning.

Ett porträtt i tre variationer – Jonas Hessmans tolkningar.