Sluta exportera hopplöshet

Det här är en text riktad till er som i grunden vill väl. Till er som tar hotet från islamism på allvar. Till er som försöker förstå det som sker i Iran utan att falla för regimens propaganda eller för bekväma mallar.

Vi skriver som iranier i exil, men också som två personer som följt Irans uppresningar under flera decennier. Och vi skriver för att vi ser ett mönster i väst som just nu riskerar att bli farligare än okunskap:

hopplösheten.

Hopplöshet är inte en neutral slutsats. Den blir en politisk hållning. Den blir en ursäkt för passivitet. Den blir den mjuka versionen av det som regimen i Teheran alltid velat uppnå: att omvärlden ska landa i ”det går ändå inte”.

Och när ni – med er trovärdighet, era plattformar och ert språk – förmedlar den känslan, då hjälper ni den islamiska republiken mer än ni anar.

1) Iran är inte ”ännu ett land i regionen”

Ett återkommande problem i västerländsk analys är att Iran behandlas som en standardmall för ”Mellanöstern”: religiös diktatur, splittrade grupper, evigt kaos, ingen tydlig framtid.

Men Iran är inte en mall. Iran är en nationalstat med en stark civilisationskärna, ett djupt historiskt minne och en identitet som inte låter sig pressas in i färdiga modeller.

Att förstå Iran kräver att man släpper reflexen att analysera landet som om det vore en variant av Irak, Syrien eller Pakistan.

2) Regimens våldskapital är inte ett bevis på styrka – det är panik

Ja, regimen har en våldsapparat. Den skjuter, massakrerar, torterar, hänger och massgriper – och tvingar unga till förnedrande, falska ”bekännelser” i tv:n efter massvis med misshandel och tortyr. Men att beskriva det som ”styrka” är att missa det centrala.

Det betyder att regimen saknar legitimitet.
Det betyder att den inte längre kan styra med annat än terror.
Det betyder att den fruktar ett momentum den inte kan kontrollera.

Att kalla en regim stark för att den mördar obeväpnade ungdomar är inte analys. Det är att acceptera dess självpåtagna berättelse.

Iran har över 90 miljoner människor. Man kan inte döda ett helt folk. Och det vi ser nu är inte bara vrede – det är riktning.

3) Väst överdriver separatism och militanta minoritetsgrupper – utan måttstock

En annan reflex i väst är att måla upp framtiden som ett vakuum där ”separatister”, ”miliser” och ”marxistiska grupper” väntar på att slita sönder landet.

Men var finns måttstocken?
Vilka siffror bygger det på?
Vilken folklig förankring?

Att några grupper är högljudda utomlands betyder inte att de har folkligt mandat inne i Iran. Och att reducera hela folkgrupper (t.ex. iranska kurder) till en ideologisk etikett är både slarvigt och farligt.

Det finns många iranska kurder – liksom många iranier i alla provinser – som är trötta på att kapas av militant vänster, klanmentalitet och externa agendor. Det perspektivet saknas ofta helt.

4) Iran representeras inte av exilens högljudda aktivister med rötter i 1979

Många av dem som ges röst och plattform mest i väst är inte de som har förtroende i Iran. Tänk med förnuft på att det kan vara tvärtom: de är levande symboler för det som folket vill bort från.

Titta och analysera noga alla videor som i flera veckor flödat i sociala medier och försök se på Iran ur deras perspektiv. Ser du inte ett folk som kämpar för att rätta till ett historiskt misstag?

5) ”Demokrati” är inte ett ord – det är en plan

I västerländsk rapportering upprepas ofta ordet ”demokrati” som ett ideal, men utan att man konkretiserar vägen dit.

Demokrati är inte ett pressmeddelande.
Det är en övergång. Institutioner. Säkerhet. Stabilitet. Återuppbyggnad. Ett ramverk.

Och det är här den mest grundläggande journalistiska frågan borde komma in: Vem har en plan, ett språk och en struktur som kan bära en övergång?

Ni behöver inte ”gilla” prins Reza Pahlavi – vars namn skanderats i Iran och för vilket iranier möts av regimens blodiga massaker. Det är inte upp till er eller oss här att vara för eller emot konstitutionell monarki; det är en senare fråga, efter en demokratisk övergångsperiod och fria val.

Men ni måste våga beskriva den politiska realiteten: att det i dag finns en samlande figur som ropas på öppet – och att hans relevans inte kan suddas bort utan att ni samtidigt suddar bort verkligheten.

Tänk noga på om det är ditt antagande att ”han inte har ett brett folkligt stöd” – och vad dina ord innebär för dem som just nu torteras i regimens fasansfulla fängelser för att tvingas förkasta pahlavismen och ångra att de ens låtit namnet komma ut ur deras mun.

Tänk: om stödet inte varit ”så brett” – hur kommer det sig då att regimen, just efter hans uppmaning till folket att fylla gatorna och skandera sina slagord, stängde av all kommunikation, tog in sina shiamiliser och massakrerade så många tusen att vi inte vet om siffran är 12 000 eller 60 000 iranier?

Videor vittnar om en brutalitet utan motstycke. Och vi tittar på de mördade ungdomarnas profiler på sociala medier och ser tydligt vem de hade som hopp för ett Iran med framtid.

Att ignorera detta, samtidigt som man ger utrymme åt ”godkända” oppositionella röster, blir i praktiken en form av censur genom urval.

6) Hopplösheten är farligare än naiviteten

Det är här vi vill att ni stannar upp.

När ni säger – direkt eller indirekt – att regimen kommer sitta kvar för att den har våldskapital, så gör ni våldet till ett argument för evighet. Ni gör terrorn till ett ”naturtillstånd”. Ni sänker människors vilja, och ni stärker de nätverk som lever på att väst ska vara trött, cyniskt och passivt.

Den islamiska republiken är rädd för opinionen i väst. Den är rädd för legitimitetskrisen. Den är rädd för att människor börjar förstå att detta inte är ”komplicerat” i moralisk mening – det är en teokratisk säkerhetsstat som hållit ett land gisslan.

Iranierna är inte grönsaker.
De har inte överlevt i decennier för att få sin framtid definierad av västerländsk pessimism eller gamla exilnätverk.

Iran är inte dömt.
Det är en nation som vägrar dö.

Bijan Salehi & Mojdeh Zandieh
Stockholm
2026-01-21

Till västerländska journalister och experter om Iran: Sluta exportera hopplöshet