Iran: En nation som vägrar dö – Del 2: Ekonomin som väst vill låsa oss vid

Och sedan kom det som i alla samhällen, och i nästan alla revolutioner, till slut får fler att resa sig: ekonomin.

Men här är skillnaden. I Iran är ekonomin inte ett väderfenomen. Den är inte “dålig tajming”. Den är resultatet av ett system som i 47 år har plundrat ett land och sedan krävt att folket ska tacka för smulorna.

Ändå är det ofta här väst vill börja – och ofta här massmedierna vill att vi ska stanna.

Som om allt går att koka ner till: inflation, sanktioner, dollar.

Och som om skurken i berättelsen alltid måste bli “dumma USA”.

Men i den förenklade historien ryms sällan det som faktiskt spelar roll: varför sanktionerna ens hamnade där från början.

För när man säger “sanktioner” i svensk debatt gör man det ofta med en ton av att det är en olycka som drabbat Iran utifrån. Som om det bara är en nyckfull västlig handling. Men nästan ingen tar sig tid att lägga in den där korta parentesen som förändrar allt:

Sanktioner är ett svar – inte en startpunkt.

Och vad var det världen svarade på?

Att en teokratisk diktatur, mitt i ett redan plundrat land, i årtionden har prioriterat regionalt kaos, terrornätverk, militär upprustning och ideologiskt krig framför sitt eget folk. Att de spenderat miljarder på ambitionen och kapaciteten – eller enligt många målet – att utveckla kärnvapen och redan har stor mängd anrikat uran. Att de har långdistansrobotar och ballistiska missiler. (Tänk er vad de skulle gör med er om eller när de utrustas med kärnvapen, de som gör så med det som vi tyvärr får kalla deras eget folk.) Att man byggt en stat som inte fungerar som en normal stat. Som om den ständigt är i krig mot sin egen framtid.

I svensk rapportering hinner någon “expert” ofta säga att “Iran rustar upp”. Men mot vad?

Varför ska ett land överhuvudtaget leva så – att härja och kriga, sprida hat, exportera hot och samtidigt kräva att världen ska behandla det som en normal diplomatisk partner? Och varför nämns det så sällan att islamiska republiken, sedan sin uppkomst, haft en tydlig besatthet: att radera Israel från världskartan?

Det är en fråga som gör många obekväma, men den behöver ställas – för den säger mycket om var vi befinner oss, och vad som binder vissa nätverk samman.

För någonstans här börjar mönstren gå igen.

Det som förenar alliansen av rött och svart – och numera även den så kallade woke-högern – är samma gamla gift: antisemitismen. Judehatet. Den där reflexen att alltid hitta en ursäkt, alltid byta fokus, alltid tona ner det som inte passar.

Efter den bestialiska massakern den 7 oktober började fler se det. Inte bara iranier, utan helt vanliga svenskar. Man såg samma mekanismer: hur vissa röster och nätverk i praktiken förminskar terror, relativiserar våld, och vänder bort blicken – men med vackra ord och “rätt” etiketter.

Och nu ser vi samma sak igen.

När islamiska republiken krossar Iran, när internet och telefoni stängs ner och människor i praktiken försvinner i mörkret, då pratar världen – i bästa fall – om “oro”. Och svenska public service, som var tyst i veckor, verkar fortfarande ha svårt att ens kalla saker vid deras namn: islamisk diktatur, teokratisk regim, religiös tyranni. Allt blir omskrivet, urvattnat, som om själva ordvalet vore farligare än verkligheten.

Men verkligheten är redan farlig.

Det är livsfarligt att vara iranier i Iran just nu.

Människor grips i massor. Tusentals släpas bort. Dödsdomar delas ut som om rättvisan vore en löpande band-produktion. Och det som når oss – genom chockade släktingar, röster som tar sig fram, videor som hinner laddas upp innan de försvinner – är vittnesmål om ett barbari som inte ens försöker gömma sin natur längre.

Det finns uppgifter om att regimen dessutom för in shiamiliser för att hjälpa till att slå ner protesterna – bland annat al-Hashd al-Shaabi. Jag skriver “uppgifter” för att vi lever i ett informationskrig. Men det jag vet, med säkerhet, är att regimen alltid gör samma sak när den känner sig hotad: den importerar våld och exporterar lögner.

Och medan världen pratar om “sanktioner” fortsätter terrorn inne i Iran, i det tysta.

Det iranska folket blir inte bara nedskjutna. De blir krossade.

Vittnesmål talar om enorma dödstal, om tusentals skadade, om ögonskador från hagelgevär och skottlossning, om sjukhus som pressas till bristningsgränsen – och om läkare som hotas eller försvinner för att de gör det som varje människa med samvete skulle göra: vårdar de skadade.

Och här står vi. I en värld där “den fria världen” i bästa fall fördömer.

Fördömanden räcker inte när du har att göra med en teokratisk säkerhetsstat som lever på att omvärlden spelar en låtsaslek: man låter artig, man säger rätt ord, man förfasas – och sedan fortsätter affärerna. Fortsätter relationerna. Fortsätter ambassaderna rulla som om inget hänt.

Det är så islamiska republiken överlever.

Den överlever inte på styrka. Den överlever på att omvärlden vill slippa ta konsekvenser.

Och det är här jag vill att en svensk läsare stannar upp:

Det här är inte en konflikt “där borta”. Det här är ett system som i decennier byggt nätverk, inflytande och hot långt utanför Irans gränser. Det påverkar Europa. Det påverkar Sverige. Och det påverkar den bild vi får av världen – eftersom vissa narrativ skyddar vissa intressen.

Det är därför medierna så gärna vill börja med ekonomin – och stanna där.

För om man bara pratar inflation kan man låtsas att det handlar om “missnöje”.

Men om man pratar helhet måste man också prata om ansvar.

Och om man pratar ansvar måste man också våga säga ordet:

Revolution.

→ Läs Del 3: Kvinnorna, männen och exilen som amputation

Paris 1977, kyrkan Saint-Mary: Ett möte där islamistiska aktivister och iranska vänsterkrafter uppträdde sida vid sida – en scen som senare kom att kallas “den röda bönen". Detta är 2 år innan alliansen lyckades störta monarkin i Iran efter 2500 år historia.