Iran: En nation som vägrar dö – Del 3: Kvinnorna, männen och exilen som amputation

Det är här massmediernas förenklingar blir som mest avslöjande.

Antingen reduceras den iranska kvinnan till att hennes enda bekymmer i världen är slöjtvång – som om hon inte har andra drömmar, andra ambitioner, andra krav på livet än att få ta av sig ett tygstycke.

Och ja: slöjtvånget är en central del av förtrycket. Men som iransk kvinna vet jag vad jag pratar om när jag säger att det handlar om något mycket större.

Våra liv förstördes redan när vi var små skolflickor. Vi påtvingades hijab och fick tidigt lära oss reglerna: vi fick inte skratta högt, inte tala högt, inte vara fria i våra kroppar och inte fria i våra liv. Vi fick höra – rakt eller mellan raderna – att vi inte var lika mycket värda i islams ögon. Att vår roll var att vara “anständiga”, tysta, lydiga. Att vi hade ett viktigt jobb: att föda barn och uppfostra dem i revolutionens anda.

Men samma generation som tvingades bära denna förnedring födde barn som i dag skriver världshistoria. Unga människor som skapar de mest berörande och heroiska scenerna som sällan skådats i vår tid. Iranska kvinnor har utmanat denna fasansfulla diktatur med metoder som det går att skriva flera böcker om – och ändå har världen fortfarande bara sett en bråkdel.

Men vi får inte heller låtsas som att det här bara är en “kvinnofråga”. Iranska män har spelat en vital roll i att inte låta mullorna göra Afghanistan av Iran. De har i allt större utsträckning, och med tiden, stått upp för oss och kämpat sida vid sida med oss – för oss, för dem själva och för alla iranier. Och de har burit samma sorg när våra barn, våra syskon och våra vänner begravts.

Den iranska mannen reduceras dock till en plånbok – som om han gick ut på gatan bara för att det gör ont ekonomiskt.

Som om han inte tänker på vilket korrupt land hans barn växer upp i. Som om han inte tänker på framtiden: ska även han behöva se sina barn fly landet? Ska ännu en familj splittras? Ska ännu en generation leva med saknad, avstånd, åratal av sorg – bara för att överleva?

Det är där den svenska publiken behöver förstå något som går bortom Iran: exil är inte en “flytt”. Exil är en amputation. Den tar en bit av ditt liv och släpper inte taget. Du lever med två hjärtan – ett här och ett där – och båda gör ont på olika sätt.

Och nu, när ett folk inne i Iran tar kampen på gatorna, blir det extra outhärdligt att se hur deras verklighet förminskas till en rubrik eller en väderleksrapport.

Det är därför jag insisterar på ordet revolution.

För revolution betyder inte bara att en regim faller en dag och någon annan tar över. Revolution betyder att något redan har skett i människors själar. Att rädslan bytt sida. Att ett folk har rest sig upp och sagt: vi tillhör inte er längre.

Det är också därför en del “experter” fortfarande sitter i intervjuer och säger: “det blir inget regimskifte den här gången heller.” Det är som att de mäter allt med fel måttstock. De tittar efter en officiell stämpel, ett datum, en flagga på ett palats. De missar att revolutionen redan börjat i människors hjärtan – och där är den ofta omöjlig att stoppa.

Men revolutionen har redan lyckats på flera sätt.

För det första: iranierna har spräckt den psykologiska mur som höll dem kvar. I ett land där man i 47 år lärt sig att viska har människor börjat tala högt. I ett land där man i 47 år lärt sig att sänka blicken har människor börjat se makten rakt i ögonen.

För det andra: världen håller på att vakna. Och det kan låta stort, men jag menar det på riktigt. Jag ser det i meddelanden, i samtal, i kommentarsfält. Svenskar som tidigare aldrig frågat om Iran frågar nu: “Om de vilseleder oss så här om Iran – vad mer ljuger de om?” Det är en farlig fråga för dem som är vana vid att sätta agendan, men en frisk fråga för ett fritt folk.

Och här kommer vi till något som många inte vill erkänna: att narrativ inte bara rapporteras – de produceras. Att vissa röster lyfts, andra tystas, och att helheten ofta filtreras genom maktintressen. Jag säger inte detta för att låta dramatisk. Jag säger det för att mönstret är för tydligt för att ignorera.

Det är därför det gör så ont att se hur Iran – ett av världens mest brutala och farliga teokratier – i åratal fått fortsätta med sin terror, samtidigt som världen låtsas att den inte ser.

Det finns ett mönster som iranier känner igen. Vi har sett det gång på gång:

Folk kommer ut på gatorna. De protesterar. I några dagar får de ibland en liten rubrik här och där. Sedan blir det farligt på riktigt – regimen stänger av internet och telefoni. Landet försvinner in i mörker. Och medan omvärlden tittar åt ett annat håll börjar massgripandena, mordet, tortyren, de framtvingade “bekännelserna” i regim-tv.

Och först efteråt kommer de där betydelselösa fördömandena. De där löjliga sanktionerna mot personer som ändå aldrig kommer sätta sin fot i Europa. Sedan går någon vecka, ibland några, och så fortsätter allt som vanligt igen. Diplomatin. Affärerna. Spelet.

Kvar står iranierna – i Iran och i exil – och försöker ännu en gång begrava sina döda, hitta sina försvunna, och överleva sin sorg.

Det är därför ord inte räcker längre.

Det är därför jag säger att det som sker i Iran inte bara angår Iran. Det angår Sverige. Det angår EU. Det angår världen. För islamiska republiken är inte en regim som håller sig inom sina gränser. Den exporterar sitt tänkande, sina nätverk, sina pengar, sina hot. Och vi som är iranier i Sverige har länge sett närvaron, känt den, varnat för den.

Och ändå – mitt i det här mörkret – finns något som gör mig märkligt hoppfull.

För jag ser en film rulla framför mig där vanliga människor runt om i världen börjar känna igen varandra. Börjar stötta varandra. Börjar säga: vi tänker inte vara rädda längre.

Inte som en trend. Inte som en slogan. Utan som ett uppvaknande.

Revolutionen i Iran är inte bara en kamp om Teherans gator.

Den är en kamp om verkligheten.

→ Läs Del 4: Inte ett tv-spel, och inte ett folk som kan planteras om